Artikel i samband med publicering av enkätsvaren
Välfärdens framtid avgörs inte av vad partierna säger utan av hur systemen faktiskt fungerar
Det råder i dag en påfallande bred politisk enighet om målen för svensk vård och omsorg. Kvaliteten ska vara hög, tryggheten ska vara stor och ansvaret ska tas oavsett om verksamheten drivs i offentlig eller privat regi. Men när man lämnar de övergripande formuleringarna och i stället granskar hur systemen är tänkta att fungera i praktiken framträder en betydligt mer splittrad bild.
Svenska Vård, branschorganisation för små och medelstora privata vård- och omsorgsaktörer, har därför samlat in svar från riksdagspartierna genom en enkät om centrala frågor som rör regelverk, tillsyn och förutsättningar för verksamheter inom vård och omsorg. Syftet har varit att tydliggöra hur partierna ser på de konkreta villkor som i vardagen avgör om verksamheter kan starta, utvecklas och leverera kvalitet. Svaren visar att det inte är ambitionerna som skiljer partierna åt, utan synen på hur regelverken ska utformas för att fungera i verkligheten.
En återkommande iakttagelse i enkätsvaren är att tillståndsprocessen hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO, upplevs som svår att förutse, tidskrävande och i vissa fall bristfälligt transparent. Denna kritik återkommer från flera partier, även om tyngdpunkten i resonemangen varierar. Det är en signal som bör tas på största allvar, eftersom förutsägbarhet inte är en marginell fråga utan en grundförutsättning för att kunna ta ansvar för investeringar, personal och långsiktig verksamhetsutveckling.
När regelverken inte upplevs som begripliga eller konsekventa uppstår en osäkerhet som i praktiken leder till att verksamheter inte etableras, att utvecklingsinsatser skjuts upp och att kapacitet i systemet går förlorad. I en sektor där behoven är stora och ofta växande är detta inte en abstrakt risk, utan något som direkt påverkar tillgången till vård och omsorg för de människor som är beroende av den.
Samtidigt visar enkäten att synen på tillsynens roll befinner sig i rörelse. Flera partier öppnar för att IVO i större utsträckning bör kombinera sitt kontrollerande uppdrag med ett mer stödjande förhållningssätt, där dialog och möjlighet till komplettering blir en naturlig del av tillståndsprocessen. Andra betonar fortsatt behovet av skärpt kontroll, inte minst mot bakgrund av de problem med oseriösa aktörer som uppmärksammats under senare år. Det är en förståelig utgångspunkt, men den väcker också en mer grundläggande fråga om hur tillsynen utformas så att den inte enbart upptäcker brister, utan också bidrar till att förebygga dem.
En tillsyn som enbart upplevs som kontrollerande riskerar att skapa ett defensivt system där fokus ligger på att undvika fel snarare än att utveckla kvalitet. En tillsyn som däremot kombinerar tydliga krav med vägledning och återkoppling har bättre förutsättningar att bidra till långsiktig kvalitet och lärande. Den balansen är avgörande för hur väl systemet fungerar över tid.
Enkätsvaren blottlägger också en tydlig ideologisk skiljelinje i synen på mångfald av aktörer. Vissa partier framhåller att en variation av utförare, inklusive små och medelstora verksamheter, bidrar till innovation, kvalitet och anpassning till individuella behov, medan andra i grunden vill begränsa privata aktörers roll och ser offentlig drift som norm. Det är en legitim politisk konflikt, men den får konkreta konsekvenser i utformningen av regelverk och i de villkor som ges till olika typer av verksamheter.
Det är samtidigt viktigt att konstatera att svensk vård och omsorg redan i dag präglas av en mångfald av aktörer. Många av dessa är mindre verksamheter med stark lokal förankring och specialiserad kompetens. Frågan är därför inte om denna mångfald existerar, utan om regelverken utformas på ett sätt som gör det möjligt för den att bestå och utvecklas.
I enkäten uttrycker i princip samtliga partier stöd för likvärdiga villkor mellan offentliga och privata utförare. Det är i grunden en viktig och välkommen utgångspunkt. Samtidigt visar svaren att det finns betydande skillnader i hur denna princip tolkas och ska omsättas i praktiken, exempelvis när det gäller tillståndskrav, tillsyn och sanktioner. Erfarenheten visar att likvärdighet inte uppstår genom goda intentioner, utan genom konsekvent tillämpning av regelverk.
Svenska Vårds slutsats är att välfärdens utveckling i allt högre grad avgörs av hur systemen fungerar i praktiken. Det handlar om huruvida regelverken är förutsägbara, om tillsynen bidrar till kvalitet och om villkoren gör det möjligt för olika typer av aktörer att ta ansvar över tid. När dessa delar inte fungerar riskerar även välformulerade politiska ambitioner att stanna på pappret.
Det finns i enkätsvaren en öppning för fortsatt dialog mellan beslutsfattare, myndigheter och utförare om hur regelverkens konsekvenser ser ut i praktiken. Den dialogen behöver nu fördjupas och ges en mer strukturerad form. För i slutändan är frågan inte vilken modell som är mest tilltalande i teorin, utan vilken som faktiskt fungerar för dem som driver verksamhet och för de människor som är beroende av den.
Svensk vård och omsorg behöver inte fler övergripande mål. Den behöver fungerande spelregler. Det är först då vi kan uppnå en vård och omsorg i världsklass.